x

Om en vecka finns inget mer, aldrig mer. Snön har sakteligen försvunnit efter ett ihärdigt regn och mörkret har åter igen lagt sitt skyddande täcke över allt. Musiken har tystnad och alla julklappar är öppnade. Olyckligt tittar vi på varandra för att sedan åter igen fråga varandra samma fråga; var det inget mer? Blev det som vi hade tänkt? Ett skratt, ett ljus lyser upp det som förr kändest som  ett veckolångt mörker. Vi ser ljuset i tunneln tillsammans och utan att djupt se dig i ögonen så tar vi varandras händer och närmar oss. Ett steg till.

x

Klockan närmar sig sex samtidigt som jag ytterligare slår in ännu ett paket. Vilket i ordning för dagen har jag ingen koll på eftersom det inte finns någon anledning att räkna. Tar betalt, växlar och önskar en god jul; det är vad jag tillbringat tiden med de föregående dagarna. Mellan kunderna tittar jag ut genom skyltfönstret, iakttar de nyfikna människorna, de förbipasserande bilarna och snön som lätt faller ner. Tar betalt, växlar och önskar en god jul ännu en gång; hjälper kunder och slår in paket. Det är dan före dan och svårt för många att få tiden att räcka till; men på något sätt känns allt harmoniskt och inte stressigt. Tidvis finns det ont om tid, fötterna värker och snöret tar slut men det hindrar inte att fortsätta. Julen har under de senaste åren utvecklats till att bli en av de mer stressiga perioderna på året för mig, med jobb före, under och efter jul. Januarilönen är självklart uppskattad; men jag frågar mig ibland om det är värt allt? Kanske.

x

x

Jag vet inte hur länge jag står där, eller hur mycket klockan är. Jag har inte vågat röra mig på flera minuter trots att jag borde. Mina ögon iakttar den kritvita snön som faller ner från himlen och bäddar in allt som kommer i dess väg. Det är i gatlyktans sken som den syns bäst. Snön alltså. För första gången på många år har den bidragit till att göra vintern till den vackraste av årstider; och för första gången under en period som jag inte längre minns längden på har den uppenbarat sig och bestämt sig för att falla i rättan tid. Det är därför jag inte vågar röra ett finger. Jag är rädd för att se snön lägga sig för att sedan försvinna lika fort som den kom. Skenet från adventsljusstaken i fönstret stör mig inte men jag skruvar ändå loss den mittersta lampan bara för att. Att någonting så udda kan vara så vackert. Att någonting som man efter det nya årets intåg hatar mer än månaden mars kan kännas så lyckosamt bara för att det uppenbarar sig under precis rätt tid är hänförande och spännande. Jag vet inte varför jag står där egentligen. Det måste bero på att snön precis givit mig den julkänsla som vare sig knäck eller skinka kan ge mig. Eller så har den lugnat mig i mina tankar, i sinnet och i själen. Jag tror att det var precis vad jag behövde. Sällan faller den, aldrig ligger den kvar; men ofta bidrar den till att göra vintern till den vackraste av årstider. Snön alltså.

x

Var tvungen att artigt men väldigt bestämt avböja;

x

Försöker förgäves organisera mina få lovdagar innan det är dags att plocka undan de delar av den gågna terminen som inte längre känns relevanta. Att kalla denna tid för julledighet är en helt fel benämning enligt min mening; istället borde det vara någon slags definition av studier utan föreläsningstid. Laborationer, rapporter, kompletteringar och studier inför stundande tentamen i januari är det som ska hinnas med; samtidigt som dagarna ska räcka till jobb för att få ihop till ekonomin och sociala kvällar tillsammans med vänner för att underhålla relationerna. Nej, lov i den rätta benämningen kommer aldrig mer att existera; men jag klagar inte utan försöker tänka bort ryggskottet samtidigt som mor min slår in kurslitteraturen i julklappspapper. För att ha råd med den måste man nuförtiden önska sig sådan i julklapp; suck.

x

x

Det är inte många dagar kvar nu; och då menar jag inte till julafton. För trots att det är en helt fantastisk dag så kommer den aldrig någonsin betyda lika mycket för mig igen som den gjorde när jag var mindre. Jag tror det är många äldre, inte nödvändigtvis i min ålder som symboliserar det här med julen till sin barndom; till en tid som på något sätt kändes och var bättre. Livet är utvecklat på ett sådant sätt att vi alltid saknar det vi aldrig mer kommer att få; och att vi alltid tar saker och ting för givna. För vissa människor är julen lite svår; kanske bär man på en stor sorg som blir större och större när alla andra är glada, eller så handlar den om att umgås med de personer som verkligen betyder mycket. Det man bör ha i åtanke är att hur mycket man än älskar julen så måste man ta väl hand om dagen, tiden och framförallt minnena. För de bär man alltid med sig och tar fram när livet känns svårt. 6 dagar kvar.

x