120116

Så formas alltså förväntningar som förhoppningsvis leder till något annat än missnöje eller en känsla av otillräcklighet. Jag tror att jag många gånger underskattar min egen förmåga att hävda mig själv i många sammanhang. Å andra sidan tror jag det också kan vara till min fördel, då jag istället för att i mina ögon misslyckas, kan lyckas med det som torde omöjligt. Jag har haft framtidsångest de senaste två åren, inte för att jag inte ser fram emot de kommande åren, utan snarare för att jag känner mig så djupt rotad och bekväm där jag befinner mig just nu. Det är absolut inget fel i det när familj, kärlek och vänner finns på nära håll; men ibland tror jag det är viktigt att man känner innerst inne vad man egentligen vill, och vad man egentligen borde (vill) göra. Jag känner mig förväntansfull, spänd men samtidigt aningen självsäker. Inte för att jag tror att allt kommer gå vägen, utan snarare för att jag tror det bidrar till att utveckla mig själv mot en framtid som jag själv vill vara med och skapa.

22.30

120113

Känslan att försvinna ur ett stort vakuum av individuella uppgifter är svår att beskriva. Känslan av att behöva komplettera en annan rapport två månader efter den officiella inlämningen är också obeskrivbar. Vad som gör mig mest irriterad är att uppgiften överhuvudtaget inte hade några riktlinjer utan enbart skulle baseras på gruppens eget intresseområde, och även om den kanske brister i vissa teoretiska delar så är inte det skäl nog att underkänna den. Rapporten är bra, riktigt bra, speciellt med tanke på att vi själva har valt att lägga upp den lite annorlunda, lite mer kreativ. Men som så mycket annat med Textilhögskolan får man bara finna sig i att saker är som det är, och det är då man blir underkänd på rapporter där man vågar göra sådant som man inte gör i den akademiska världen. 

11:39

120105

Ännu en dag har förflutit, och jag befinner mig nu ytterligare ett steg närmare färdigställandet av de individuella uppgifter som både jag och mina fina klasskamrater skjutit framför oss den senaste månaden. Om en vecka ska de alla fyra vara färdigställda, ett annat projekt ska presenteras och jag ska boka in ett klassmöte för att få till ett möte med de ansvariga för utbildningen. Precis som jag i tidigare inlägg kritiserat vissa delar av utbildningen, så känns det viktigt att jag verkligen tar itu med det och inte låter det passera mig obemärkt förbi. Jag vet att det vi kommer att framföra är bra förslag, och inte alls lika kritiska som utbildningsledaren kommer att tro. Det är konstigt det här, under fyra år på Högskolan känns det fortfarande som att administrationen och vi studenter arbetar mot varandra, istället för med varandra. Är det så man skapar en bra utbildning?

21:35

120104

Jag har varit väldigt skeptiskt till hur uppläggen av de kurser som jag under mina fyra år på högskolan har haft möjlighet att läsa är utformade. Många gånger är kursen döpt till något flashigt namn som oftast inte alls har något med kursens innehåll att göra, utöver en kort förklaring i introduktionskapitlet i den svinigt dyra boken som inhandlats. Allt för många gånger är också kursens upplägg utformad utefter vad som borde göras i kursen, inte vad som egentligen skulle göras för att få ut mesta möjliga information och kunskap, vilket egentligen borde vara avsikten. Jag är i princip helt emot tentor som bara går ut på att mata huvudet fullt av onödig kunskap som sedan under tre timmar kräks ut på det randiga pappren med rosa omslag för att sedan enbart dyka upp vid enstaka tillfällen där ord och begrepp återanvänds. Inte har jag svårt för tentamen, snarare anser jag att kursen borde examineras på ett sådant sätt att studenten själv får möjlighet att använda sig av sin egen kunskap och erfarenheter, och med hjälp av denna utforma svar på analysfrågor som har med kursens innehåll att göra. I annat fall tycker jag att mer ingående seminarier är riktigt bra möjligheter för att få ta del av så mycket kunskap som möjligt, jag menar.. är det inte av andra studenter som man vanligtvis får ut mest av kursen? I de former seminarier har förekommit under mina fyra år, har en skeptisk professor suttit med studenter som inte har läst tillräckligt noggrant för att komma med relevanta slutsatser, utan enbart nickar medgivande åt de studenter som faktiskt har lagt ner tid på att plugga. Följaktligen klarar sig alltid hela gruppen. Kanske har jag bara ett behov av att uttrycka mig när det kommer till kursernas upplägg, eller så bryr sig alla andra så otroligt lite och enbart är glada för att de klarat sig igenom. Det är jag också, men jag vill få möjlighet att påverka också – inte bara ha en bokhylla fylld av fina men oanvända böcker.

20:47

120103

Jag tror att alla människor förtjänar en andra chans, så även bloggar kanske. Jag vet egentligen inte varför jag tar mig tid att återigen försöka mig på det här med skrivandet, men jag vet att längst där inne i mig finns det något som säger mig att jag borde. Jag har inte alltid varit trogen bloggen, eller något annat socialt kommunikationsmedel mer än Facebook. Däremot har jag alltid känt att jag behövt skriva av mig, och framförallt efter föregående år som enligt min mening inte direkt varit det bästa vad gäller känslor och saknad. Jag tror att skrivandet i allra högsta grad tidigare har hjälpt mig att bearbeta detta, framförallt sorg och saknad. Julafton kändes som en otrolig lättnad för mig, att tända ett ljus och släppa alla känslor kändes så otroligt rofyllt och det kändes skönare än någonsin att få utbyta tankar med min kära mor som också känner samma saknad som jag. Nu har ett nytt år börjat, sorgen kommer jag alltid att bära med mig och den kommer definitivt göra sig påmind här och där, men jag tror att i slutändan bidrar den bara till att göra mig starkare. Det är ett nytt år nu, och jag ska göra allt i min makt för att det ska bli ett så bra år som möjligt. God fortsättning till alla er!

00:05

5 augusti.

Jag slår ihjäl en fluga men ångrar mig nästan direkt.

x

4 augusti.

190 timmar Solgård, ibland undrar jag om det är värt det? Att på bekostnad av en efterlängtad sommar arbeta fram tiden i ett kapitalistiskt och materiellt avseende. När jobbet är slut och klockan slår nio bankar hösten på dörren och på bara en minut kommer ångest över uppsats och tentamen för mig. Solen som värmt upp inför sommaren börjar svalna och den efterlängtade vilan fortsätter att bara vara en efterlängtad dröm. Jag fortsätter att i otid strukturera upp uppsatsrubriker och hoppas samtidigt att skrivkrampen ska botas genom genomtänkta och välgrundade slutsatser. Avundsjukt sneglar jag på mina tidigare kamrater och inser hur värt det skulle ha varit att arbeta dag och natt med något som varit så omotiverande som en uppsats. Samtidigt ler jag för mig själv och tar mig tid för en kaffe. Njuter en liten stund av solen innan jag återgår till mitt smått motiverande jag igen. Det är fortfarande sommar, och kommer så vara tills jag själv bestämmer mig för att börja.

x

”- Now put that in your pipe and smoke it!”

Maggie Smith

Vi tecknar drömmar för framtiden i vårt vardagsrum och låter tiden passera oss obemärkt förbi. Vi skriver curriculum vitae, dukar upp fruktbuffé och studerar statistik. Hösten känns väldigt avlägsen men samtidigt så aktuell; för vad händer egentligen när vi i sommar skiljs åt, om än bara för ett tag. Vad ska vi göra med våra liv? Vad är utstakat för oss? Jag funderar mycket på framtiden, känner tveksam ångest inför de val som kan komma att påverka det mesta. Flytta, söka jobb, stanna kvar och studera. Det mesta tecknas som ett stort frågetecken just nu. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan. Jag vill bara få det bekräftat att det är det jag ska göra. Obetänksam ångest, men samtidigt så höga förväntningar. Framtid.

x

Våga vara känslor

Vi behöver alla tid att andas, tid att stanna upp och fundera över vad som händer och sker i livet. Jag tror egentligen att ingen av oss är speciellt duktiga på att överhuvudtaget ta sig tid till detta. Jag funderar över mycket, och ofta. Jag funderar över vart all tid har tagit vägen, vart alla människor har försvunnit och varför jag själv, just nu befinner mig på en viss plats i livet. En speciell tid. Ibland orkar vi inte att upprätthålla det lugn och den styrka som vi egentligen borde visa upp inför omvärlden, då blir vi sårade av oss själva, ledsna och nedstämda. Vi blir stressade inför vad andra ska tycka och tänka om oss. Att den bild som vi under hela vårt liv så omtänksamt arbetat upp som bilden av oss, helt plötsligt ska raseras för att kanske aldrig bli densamma igen. Funderar ni någon gång över vart de första årens glädje tog vägen? Och vem tog egentligen hand om disken? Vad gjorde vi för att få tiden att gå så olidligt snabbt? Längtar vi egentligen inte bara tillbaka? Var det inte bättre förr? Snälla, jag ber er att låta er släppa allt om så bara för en minut, våga andas, våga prata och våga öppna er om saker som annars skulle kännas helt tabu att prata om. Våga visa att du har känslor som du vill ha hjälp med att hantera. Våga visa, att även du kan må dåligt utan att det känns konstigt. Våga visa mig, att du är du, och att du är du; mitt i livet.

x